Från nyår 2012. Det gör så himla ont inuti hela mig just nu, jag skriker efter mer. Jag skriker efter att få känna friheten, lyckan. Ändå sitter jag här i mörkret på mitt rum, med ansiktet upplyst av skärmens sken, hör hur musiken dånar från hustaken och iakttar dom tidiga fyrverkerierna.
Tänker nog inte fira något tolvslag, tänker sitta här i min ensamhet. Och jag gör det inte på grund av att anorexin säger åt mig att jag inte är värd att fira, jag gör det för att minnas 2011 på det sättet som jag har levt det. Instängd, inlåst, trångbodd, hatad av alla demoner och dömd att slava under pisk och pina.

Jag ältar ständigt saker och jag ältar fortfarande det som jag blev drabbad av, som jag fortfarande starkt är drabbad av. Anorexin, självskadandet, depressionen, ångestnivån högt över huvudet. Det är är mitt sätt att processa det på.