Nu är jag så jävla trött på att behöva känna såhär. Hoppet som ligger och gror inom mig, tror att det ska bli någonting av det här. Försöker att se bortom allting men allting får mig att tänka på vad du gör, vad du har gjort. Och det gör ont att inte sitta bredvid dig hela tiden, ont att inte veta om du tänker på mig. Jag försöker hitta andra, men vad jag än gör, återgår alltid tankarna till dig. Jag är det hopplösa kärleksfallet.