Liv, det är någonting så vackert med det ordet. Jag vet inte om det är för att jag som stockholmare utalar i:et så länge och betonat eller om det är det korta men mycket kraftiga i själva ordet som bara får mitt att rycka till inuti. På senaste tid har jag börjat förstå vad det egentligen är som får mig att tycka om det så mycket - det är den mäktiga innebörden till ordet som får mig att darra. Att få leva, att få vilja göra som man vill. Att jag faktiskt får göra vad jag vill efter skolan, på kvällarna, gå och lägga mig när jag vill för att jag inte har något dumt överbevakningsschema längre. Och det är skönt, förbaskat skönt faktiskt. Att få rida igen, gå på fester och socialisera - det jag faktiskt tycker allra bäst om. Nu ska jag dansa bort hem till Elin som jag inte har träffat på jättelänge (även fast vi pratar i telefon typ.. varje dag) och ha det allmänt bra. Kram!